Elbilens uppgång och fall – och uppgång igen

Tajming är allt. Att vara före eller utanför sin tid kan fördröja utveckling. I vissa fall kan det handla om flera decennier. Som i fallet med elbilen.

I bilens barndom var det ju långt ifrån självklart hur det nya fordonet, som skulle ersätta häst och vagn, skulle drivas framåt. När de första försöken gjordes att skapa bilar under 1800-talets första halva var utgångspunkten inte bensindrivna förbränningsmotorer, utan el och batterier. Den skotske uppfinnaren Robert Anderson uppfann under 1930-talet ett slags eldriven vagn och i USA tog också Thomas Davenport, ungefär samtidigt, fram en elektrisk bilmodell.

Det skulle dock dröja till den senare delen av århundrandet innan elfordon på allvar började slå igenom bredare. Franske ingenjören Gustave Trouvé visade år 1881 upp en eldriven trehjuling med elmotor och batteri. Just den lösningen är fortfarande idag grunden för konstruktionen av elbilar.

Förlorad kamp mot förbränningsmotorer

Trouvés trehjuling visades upp för världen redan fem år innan den första BENZ-bilen med förbränningsmotor såg dagens ljus, ändå var det snart de bensindrivna bilarna som fick det stora genomslaget. Varför? Det finns det många förklaringar till och teorier kring. Länge dominerade elbilen nämligen marknaden, vid det förra sekelskiftet fanns nästan 60 000 elbilar i USA till exempel, och många såg deras stora fördelar jämfört med de illaluktande bensinbilarna, som dessutom behövde vevas i gång. Ändå skulle de med tiden förlora kampen mot bilarna med förbränningsmotorer.

En stor anledning till det handlar om teknik. Elbilens batterier var tunga, dyra och räckte inte så långt, till det var också möjligheterna att ladda dem små. Om bristande laddinfrastruktur ibland lyfts fram som en begränsning med elbilar i dag, så är det inget mot hur det var i skarven mellan 1800- och 1900-tal. Bensinbilarna kunde samtidigt tankas och fyllas på med ny drivkraft relativt enkelt.

När amerikanen Charles Kettering sedan uppfann möjligheten att starta bilen med ett tändningssystem, ironiskt nog en elektronisk lösning, i stället för en vev, vann de förbränningsmotor-drivna bilarna ytterligare mark.

Manlig marknadsföring slog mot elbilen

En del handlade också om PR och image. Produktionen av bilar med förbränningsmotorer ökade snabbt, vilket gjorde att priset på dem föll och gjorde dem tillgängligare för fler. Bensinbilen blev därmed ett fordon för fler, medan elbilen i högre utsträckning förblev ett fordon för de bättre bemedlade. I lanseringen av bensinbilarna framhölls också deras ”äventyrlighet” och ”maskulinitet”, medan elbilen marknadsfördes som ett fordon främst för kvinnor. I en tid då den ekonomiska makten i hög grad fanns hos männen bidrog det också till att förbränningsmotorer vann mark.

PR-kampanjen gav effekt – på andra sidan 1920-talet vann de bensindrivna bilarna kampen mot elbilarna på knockout. Och efter andra världskriget, när den globala ekonomin i västvärlden återhämtade sig snabbt och sedan blomstrade samtidigt som förbränningsmotordrivna bilar kunde massproduceras, blev bensinbilen vardag för många fler än tidigare. Vid det laget var elbilen inte längre ett alternativ.

Elbilens upprättelse i modern tid

Sen började allt att vända tillbaka. Långsamt, men tydligt och i allt snabbare takt ju närmre vi kommer nutid. Det krävdes några viktiga insikter för att nå dit. 1970-talets omfattande oljekris tydliggjorde för första gången på länge de oundvikliga begränsningar som fanns med förbränningsmotorernas drivmedel. Egypten och Syriens anfall på Israel under det så kallade ”oktoberkriget” ledde till att de oljeproducerande arabländerna minskade sin produktion, vilket ledde till att priserna steg rejält. Det gjorde också att flera länder, kanske särskilt Sverige, började se över sin energi- och värmeproduktion.

Miljörörelsens tilltagande inflytande från det sena 60-talet och framåt bidrog också till att förbränningsmotorer började ifrågasättas. Bensinbilarnas miljöfarliga restprodukter – avgaser, oljespill, koldioxidutsläpp – började medvetandegöras under 70- och 80-talen.

Lösningen blev att gå tillbaka till det ursprungliga, att på sätt och vis börja om från början. Välkommen tillbaka, elbilen! I högteknologiska Japan lanserades i mitten av 90-talet Toyota Prius, världens första massproducerade hybridbil. Den följdes snart av flera modeller från andra tillverkare som helt eller delvis drevs med el. Från tidigt 90-tal och framåt har elbilen sedan stadigt vuxit i popularitet och antal.

Snabb utveckling

Precis som under den första elbilsperioden var batterierna länge en utmaning – alltjämt tunga och relativt dyra som de har varit – men nu, till skillnad från på det sena 1800-talet, har också förutsättningarna funnits att snabbt utveckla tekniken. Under de senaste 30 åren har batterierna förändrats. Prestandan har förbättrats, energitätheten och livslängden blivit högre, samtidigt som priset för batterierna har halverats. Nya material har gjort batterierna – och därmed också bilarna – lättare. Genom att använda återvunna material har elbilens miljö- och klimatpåverkan också reducerats.

Laddstationerna har parallellt utvecklats och har gjort att tiden för att ladda en elbil har minskat. Allt detta har gjort att elbilen till slut har den position som den kanske borde ha haft, men förlorade, redan för 100 år sedan.