Så påverkas vi av klimatdebatten

Klimatförändringar anses av många vara det största problemet som mänskligheten står inför. Hela 32 procent av de tillfrågade i Vattenfalls rapport ”Samtalet om klimatförändringar och dess inverkan på mänskligt beteende” – där intervjuer utförts med medborgare i Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Nederländerna – anser att klimatförändringar är ett av de mest angelägna globala problemen. Det är en högre siffra än för krig, epidemier och fattigdom.

Hur påverkas vi av medias klimatrapportering?

Klimatförändringarna är helt enkelt vår livstids största utmaning på väldigt många nivåer: tekniskt, socialt, kulturellt, politiskt. En fråga det mer sällan pratas om är vad klimatförändringarna betyder för oss rent psykologiskt? Kanske för att den är så komplex.

En viktig del i hur vi uppfattar och reagerar på klimatförändringarna är självklart hur det rapporteras om dem. Närmare 80 procent av artiklarna om klimatförändringar i nationell och internationell press är negativa, enligt Vattenfalls rapport.

Det är på sätt och vis inte så underligt, läget är som det är. Samtidigt finns det en fara i om det bara är negativa nyheter som når oss. Får man gång på gång höra eller läsa att det mesta går åt fel håll så finns risken att informationen blir för överväldigande och leder till apati snarare än engagemang. Det har ingenting att göra med om vi bryr oss eller inte, hur viktig frågan är eller vilken typ av människa vi är, snarare handlar det om mänsklig natur. Om ett problem verkar omöjligt att lösa tenderar vi att i stället fokusera på saker som vi faktiskt kan påverka.

När de tillfrågade i Vattenfalls rapport får frågan om de har sett en positiv nyhet kring klimatförändringar är det bara 12 procent som kan påminna sig om något sådant. Även i sociala medier märks detta av. Bara 13 procent av diskussionerna kring klimatförändringar där har en positiv utgångspunkt.

40 procent har klimatångest

Den negativa tonaliteten i traditionella och sociala medier har en tendens att förstärka pessimismen. 40 procent av de tillfrågade i rapporten uppger att klimatdebatten får dem att känna ångest inför vad som håller på att hända med vår planet. 35 procent känner ilska över bristen på initiativ. 27 procent känner sig rätt och slätt maktlösa. Bara 20 procent känner sig inspirerade av att se vad andra gör för att bidra till att stoppa klimatförändringarna.

En annan aspekt av detta är också hur vi som individer kan påverka jämfört med större institutioner: globala företag, organisationer och regeringar. Även i den frågan är det lätt att känna sig maktlös. En intervjuperson i rapporten beskriver det som att ”man känner sig som en mygga i Östersjön. Individer är oroade och ångestfyllda, samtidigt sitter många företag, som står för de största utsläppen, stilla som tysta jättar.”

En överlevnadsmekanism

Klimatförändringar är helt enkelt alarmerande. Och överväldigande. Psykologen Renee Lertzman, som forskat kring hur vi hanterar klimathotet, säger i Vattenfall-rapporten:

– Att vi tenderar att fokusera på de negativa hoten är en del av en överlevnadsmekanism, men jag tror att det handlar om något mer också. Jag tror det helt enkelt är så att vi försöker försvara våra hjärtan. Man ser det på de träffsäkra och hjärtliga kommentarerna från de tillfrågade i undersökningen. Vi vet för mycket om det här hotet. All fakta är skrämmande och att vi ständigt möter dem i traditionell och social media accelererar våra känslor. Vi vill hitta lösningar, vi vill övertyga oss själva att det här går att lösa, men på vägen kommer vi kanske uppleva känslor av cynism och hopplöshet.

Samtidigt är människan av naturen också problemlösande. Vi har tacklat epidemier, världskrig, naturkatastrofer tidigare. Får vi signaler, hur små och obetydliga de än må framstå, på att det finns en liten ljusning så vill vi gärna tro på den.

Nyheter om framstegen behövs 

Just därför behöver den negativa rapporteringen, i såväl traditionell som social media, balanseras upp med nyheter om de framsteg som ändå görs. För utveckling föder utveckling. Om politiker ser att företag tar initiativ i rätt riktning blir de mer angelägna att följa efter och hjälpa. Om företag agerar rätt skickar det en signal till samhället i stort och visar även individen att förändring är möjlig. Om individers ändrade konsumtionsmönster och preferenser rapporteras uppmärksammas företagen på vilken inriktning kunderna vill se i produktion och utbud.

– Vi behöver lösningar som känns uppriktiga, säger Lertzman. Samtidigt behöver vi se en verklighet där det bland alla hårda sanningar också finns en känsla av att inte alla utvägar är stängda. En balanserad diskussion om klimatförändringar tillåter båda de här sidorna. Vi kan vara sårbara och rädda och modiga och aktiva. 
Läs hela rapporten