Miljöpåverkan från kärnkraft

Kärnkraften producerar ungefär hälften av den el som används i Sverige. Driften orsakar näst intill inga utsläpp av växthusgaser.

Livscykelanalys för kärnkraft

För att kunna kartlägga kärnkraftens miljöpåverkan har vi gjort en livscykelanalys. Den ger svar på resursförbrukning och utsläpp från gruva till djupförvar, inklusive byggande, drift och rivning av kraftverk och avfallsanläggningar för hantering av radioaktivt avfall.

De anläggningar som har studerats är kärnkraftverken Forsmark och Ringhals.

Resultat

Den största delen av kärnkraftens miljöpåverkan sker vid framställningen av bränslet. Åtgången av el och bränslen i de olika processtegen är avgörande. Uranbrytning är den del i kärnkraftens livscykel som påverkar miljön mest. På samma sätt som vid annan gruvbrytning uppstår en lokal förändring av landskapet.

När kärnkraftverket byggs sker den största resursförbrukningen vid tillverkningen av stål, betong och andra bygg- och konstruktionsmaterial. En hel del koppar förbrukas vid inkapsling av det använda kärnbränslet.

Vid drift av kärnkraftverket är det främst kemikalietillverkning och transporter av radioaktivt avfall som bidrar till utsläpp. För kylning av processen används havsvatten. Detta kylvatten värmer upp havsområdet närmast kraftverket och påverkar växter och djur.

Vid hantering av det använda bränslet är det under transporter och tillverkning av kopparkapslar som de största utsläppen sker.

Den radioaktiva strålningen vid framställning av bränsle och vid driften och avfallshanteringen ligger långt under de gränsvärden som myndigheterna har fastställt.

Framställning av bränsle

Bränsleproduktionen kan delas in i uranbrytning, konvertering, anrikning och bränsletillverkning. Produktionen sker i anläggningar i olika länder. Även transporterna av bränslet ingår i analysen.

Efter brytningen behandlas uranmalmen med bland annat svavelsyra och ammoniak i ett uranverk. Verksamheten ger en del radioaktiva avfallsprodukter, sand och avloppsvatten. Det senare renas, medan de fasta restprodukterna deponeras på ett sådant sätt att utsläppen håller sig kring nivån för den naturliga bakgrundsstrålningen.

Transport och anrikning

Den utvunna uranoxiden transporteras till en anläggning där den konverteras till uranhexafluorid. Materialet transporteras till en anrikningsanläggning där andelen av den klyvbara isotopen uran-235 ökas från cirka 0,7 % till 3-4 %. Här förekommer två metoder – gasdiffusionsprocessen, som är mycket elkrävande, och gascentrifugprocessen, som har betydligt lägre elbehov. Det mesta av vårt bränsle produceras med den senare metoden. Bränsletillverkaren framställer sedan urandioxid, som pressas till små cylindriska kutsar och utgör själva bränslet för kärnkraftverken.

Rivning

Det aktiva rivningsavfallet består bland annat av reaktordelar och material som varit utsatt för strålning. Huvuddelen är medel- och lågaktivt och måste hållas isolerat i upp till 500 år. Vissa reaktordelar är högaktiva och måste hanteras tillsammans med det använda kärnbränslet. Den totala volymen aktivt rivningsavfall för Forsmark 3 är beräknad till cirka 66 000 kubikmeter.

Förvar

Det använda bränslet mellanlagras omkring 40 år i en anläggning intill Oskarshamns kärnkraftverk, CLAB, för att sedan placeras i ett slutförvar. Platsundersökningar för slutförvaret pågår. Det använda bränslet ska kapslas in i koppar och stål och förvaras i urberget. Metallerna kan därför inte återvinnas. Övrigt radioaktivt avfall lagras i bergrum utanför Forsmark (SFR).